Jana Egle är romanförfattare, poet och låtskrivare. Hon är författare till diktsamlingarna "Att höra det outtalade" (Dzirdēt noklusēto) (2002) och "Ishimmel" (Ledus debesis) (2023) och tre novellsamlingar – "I ljuset" (Gaismā) (2016), "Främlingar eller Milen'kiy Ty Moy" (Svešie jeb Miļeņkij ti moj) (2018) och "Födelsedag" (Dzimšanas diena) (2020).
Hennes poesi och noveller har översatts och publicerats på engelska, tyska, franska, ungerska och litauiska (inklusive den samogitiska dialekten). Hennes novell "Gropen" (Bedre) har publicerats i den internationella nättidningen Words Without Borders, och långfilmen "The Pit", som bygger på detta verk, har vunnit flera internationella priser.
År 2017 blev Jana Egle medlem i Lettlands författarförbund.
Trots livets många vändningar och sinnestillstånd har du alltid skrivit. Din första publikation var en diktsamling i tidningen Kursas Laiks 1995. Drömde du om att ge ut en egen bok på den tiden?
Ibland tänkte jag att jag skulle kunna skriva så många bra dikter att de skulle kunna utgöra en bok. Men allt eftersom tiden gick verkade de dikter som jag tidigare hade skrivit vara alltför misslyckade, och det fanns alltid bara en handfull dikter som verkade kunna ges ut vid den tidpunkten. När "Att höra det outtalade" kom ut 2002 var det snarare ett resultat av den andra författarens, fotografen Irina Tīres, entusiasm och uthållighet.
År 2016 kom din första novellsamling, In Light, ut i dagsljuset, och du fick lovordande recensioner för den och kom även med på listan över nominerade till LALIGABA. Vad var det som fick dig att bli mogen för ett så viktigt steg och som fick dig att bestämma dig för att ge ut din första prosabok?
En kombination av omständigheter – modet att bli en del av Literary Academy och några personer som trodde på mina berättelser och uppmuntrade mig att sätta ihop dem. En massa till synes små, på den tiden små, obetydliga händelser och val som så småningom ledde till att In Light skapades. Jag tror att den avgörande faktorn var workshopen på Literary Academy med Inga Žolude, som jag deltog i 2014.
Skrivandet och andra kreativa arbeten är din vardag nu, men du skrev också när du arbetade heltid och i princip inte hade tid för denna process. Vad var drivkraften som fick dig att skriva på kvällarna? Hjälpte det dig att hantera de känslor du samlat på dig under dagen?
Redan när jag började skriva berättelser var jag mycket fascinerad av processen och av möjligheten att vara inne i berättelsens värld. Att vara med karaktärerna i mina berättelser i avgörande och svåra situationer i deras liv, att se livet och världen ur deras synvinkel, att delta i lösningen av svåra psykologiska situationer, att spela upp dem, utan att försöka blanda in mitt eget omdöme och mina egna förslag för en mer lyckad utveckling av händelseförloppet. Sökandet efter det mest direkta och koncisa uttrycket för att exakt definiera och förmedla till läsaren vad som händer utanför och inom karaktären. Jag tyckte att det hela var oerhört fascinerande. När jag arbetade heltid och skrev parallellt levde jag verkligen i två världar. Det kunde inte förbli så länge, och jag var tvungen att välja.
Kan du beskriva din rutin för kreativt skrivande? Skriver du under specifika dagar och timmar, eller skriver du mer utifrån dina känslor?
När jag har tydliga tidsfrister för att slutföra och lämna in mitt arbete kan jag arbeta mycket systematiskt, ägna en viss tid varje dag åt att skriva, dela upp volymen i dagar och även slutföra de uppgifter som jag har gett mig själv. Men det är när jag redan vet klart och tydligt vad som ska skrivas, när jag har fått fram idén och förstår strukturen för berättelsen. Ibland är det annorlunda. Men det finns andra jobb, olika projekt som jag tenderar att engagera mig i. Tyvärr vet jag inte hur man gör flera saker samtidigt, så när jag gör något annat hamnar skrivandet i bakgrunden.
Du har gett ut tre novellsamlingar och en diktsamling. Berätta för mig, har du någonsin velat skriva ett annat format, till exempel en roman? Kanske kan du avslöja dina framtida drömmar och planer för att ge ut böcker?
Jag har aldrig velat skriva en roman och vill inte heller göra det just nu. Jag säger dock inte att jag aldrig kommer att skriva en. Jag har en fras för denna (o)möjlighet – jag skulle bli mycket förvånad om jag skulle upptäcka att jag skriver en roman. Men vissa nya områden, saker som ännu inte har gjorts, intresserar mig fortfarande. Så jag började översätta barnböcker från litauiska, vilket är ett mycket trevligt och intressant arbete som kräver en del ansträngning, men som också är mycket givande. Så jag övertalades att skriva manus och texter till ett TV-program för mycket små barn – Ukulele. Jag vet aldrig vad någon plötsligt kommer att erbjuda, som jag med glädje kommer att tacka ja till, och även om jag inte gör det med glädje, så är det med en slags skruvad känsla av utmaning som gör att jag bara måste försöka göra det. Varför inte?
När det gäller böcker – ja, jag har planer, jag har redan talat om det här och där, så jag ska bara säga här att de omedelbara planerna är tre olika böcker, och när jag är klar med dem ska jag ta itu med en idé som jag har burit på ett tag, som jag älskar och som är viktig för mig.
Avslutningsvis, kan du dela med dig av dina råd eller förslag till unga författare som fortfarande drömmer om att ge ut en bok? Varför är det värt att ge upp rädsla och tvivel och förverkliga drömmen?
Jag har svårt att sätta ord på varför någon annan ska uppfylla sin dröm. Jag hade egentligen ingen dröm själv, men vissa händelser och omständigheter har lett till att jag fått dessa böcker utgivna, och jag är oerhört tacksam för dessa händelser. De har gett mig ett annat liv, ett nytt perspektiv, ny energi och frihet. Jag hade egentligen inte som mål att bli författare, men jag har tillåtit mig själv att gå igenom processer som har gett mig den där fantastiska känslan – samtidigt som en stark rädsla, ända ner till reaktionerna i min kropp, och en enorm frestelse att göra det här och bara det här har funnits. Jag tycker om att skriva. Jag vet inte om jag svarade på frågan, men jag har inga bra förslag.
Comments